Det vackraste

Rapsfält som utsikt.

Det finns inte mycket vackrare än ett rapsfält. Just nu är det så gult att det lyser upp solnedgången.
Det är något nästan rituellt i hur fältet breder ut sig, ordnat men levande, samma färg, samma form, ändå aldrig exakt likadant. För går man längs med traktorspåret ser man det. Förändringen. 
​
Precis som repetitioner. Det är lätt att tro att de bara är upprepning av det redan kända, men i varje gång man går igenom samma rörelse, samma textrad, samma steg – så händer något nytt. Något fördjupas. Något fastnar. Ett nytt lager läggs till. 

Inte undra på att vi älskar trädgårdar och teater. De är lite av samma sak.