Nu är alla trädgårdens ätbara inslag omhändertagna. Eller nej, det är äpplen som har gått till spillo, men året har varit helt extremt när det kommer till äpplen. Däremot tror jag älgarna är glada för måltiden. För de lämnar sina spår efter sig i gräsmattan och renätna ytor under äppelträden. Potatisen är inplockad för vintern och även en del vitlök, bönor och majs. 

Även dahliorna är nu uppgrävda och ligger och torkar lite inför vinterförvaring. Jag ska även plocka upp gladioluslökar, men de är fortfarande i blom, så en stund till får jag vänta. Men efter några ordentligt blåsiga dagar har vi nu, inför sista spelhelgen för denna gång, nakna träd och höstskrud. Den väntar på att frosten ska slå till. Det gör inte jag. Jag tycker inte om novembers årstidslösa utseende. Jag tycker inte om den alls...

Sitter här en tidig morgon efter gårdagens föreställning och det regnar och blåser ute. Jag kan inte nog förvånas över hur vädret har varit med oss under hela oktober. Vi har haft fantastiskt fina timmar under alla våra föreställningar och där emellan har det dragit förbi regnoväder och kyliga grader. Men så fort det varit dags för föreställning har vädret presenterat sina finaste sidor. Det är oerhört tacksamt här där jag sitter denna morgon med blöta fönsterrutor. Nu är det en helg kvar av vår spelperiod, men innan dess en helt vanlig arbetsvecka.

Det finns ju inget som de där föreställningarna där framme i ljuset, men vägen dit i veckan kommer nog bli bra den med. Jag kan ju alltid börja klura på ett nytt manus, eller fortsätta korrekturläsa min nästa roman...

Idag har jag börjat att förbereda trädgården för vintern. Jag har gått fram och tillbaka med uppgrävda dahlia-knölar och sneglat mot teatern. Tanken att vi i morgon igen ska få se folk stå där och fika, pratar med varandra, gå in i butiken... Det är så svindlade att vi har fått till detta på det sätt som vi drömt om så länge. Axinge Ting - nu är det en verklighet att vårda vidare. 

Men det viktigaste nu är att få in alla dessa knölar för att förhindra dem från att frysa sönder. Till våren kommer de fram igen och då börjar allt om igen. Men för nu blir det vidare arbete för att få trädgården redo för sin vila. För att sedan fokusera på vår vinterproduktion. Håll utkik, snart släpper vi datumen för den produktionen. 

Nu är det verkligen dags. I helgen ska mina dahlior upp ur jorden, tvättas av och torka för att sedan placeras i jordkällaren för övervintring. Det är alltid sorgligt att plocka upp dem, men all fin blomning är ändå något att bära med sig. Den har varit så vacker i år. 

Kvällens föreställning sitter så fint i minnet och kommer att göra det länge. Att få känna hur en tyst publik drar efter andan och blir än tystare. Att förstå att historien precis kröp in på huden och då stå där och låta den göra det i tystnad. Den upplevelsen slår en med tacksamhet. Att få skapa den upplevelsen hos publiken. Den är magisk och sker inte varje gång man spelar, men när den gör det...

Njuter även av att efteråt få stå och prata med de som vi precis spelat för. Få dem att med cider i handen stanna en stund till och höra vad de har att säga. Hur de upplevde historien, tankarna som far och få höra hur de sakta landar. Jag tycker om ord om att en historia om kvinnor som levde för 3000 år sedan idag skapar insikter om hur det är att leva. Inte vara människa. Men att leva. För det är ju det vi i huvudsak gör. Vi lever. 

Ja, det tar jag med mig. Det gör jag verkligen. Så när man efter att publiken har gått grillar marshmallows, då vet man. Det är det här jag har kämpat för att uppnå och nu är jag här.